IR Palestina – Gaza City – Idag är det lördag den 1:a Mars 2008 vilket är en utav de blodigaste dagarna i Gazas senaste historia där 62 Palestinier förlorat sina liv.

I början av dagen vaknade jag upp och satte på TVn och såg på nyheterna som talade om c.a. 30 döda Gaza bor och 100 skadade. Tvn direktsände scener av gråtande och vettskrämda barn. Ambulanser bar på kroppar av små spädbarn och barn. Efter en stund insåg jag att Israel eskalerat sin militära operation då de rullade in i flyktinglägret Jabalia som har den folktätaste befolkningen.

Tydliga ljuden av obemannade spionplan och militära helikoptrar hördes ständigt tillsammans med alla explosioner. Samtidigt spelades den heliga Koranen upp av alla moskéer i Gaza. Den generella atmosfären var sorgsen, spänd och förväntandes det värsta.

Jag gjorde mig själv i ordning och beslöt mig att gå direkt till huvudsjukhuset i Gaza City och jag tog kameran med mig. Jag kunde aldrig ha anat det som väntade mig. Så fort jag hade anlänt till Al-Shifa Sjukhusets reception och akutrum la jag märke till kläder och skor täckta av blod. En stund senare började ambulanser anlända en efter en till akutrummen där jag stod. Den första bar på en 16-årig pojke, täckt av blod, medan den andra bar på två män och en ambulansskötare.

En utav de två männen var död och täckt medan den andre var som styckad i bitar. Ambulansskötaren skrek då han hade skador på låret. Vid den tiden anlände minst fem ambulanser samtidigt. Akutrummet var fullt av skadade, läkare, familjer, journalister… alla sprang runt, skrikandes och gråtandes.

Tryck på bilden så kommer större format samt fler bilder att visas!

Medan jag tog bilder la jag märke till 16-åringen som anlände till sjukhuset samtidigt som jag. Jag gick mot honom men ingen var där med honom. Jag började prata för att försöka lugna ner honom men han grät och var helt förskräckt. Plötsligt tittade han på mig med tårfyllda ögon och sa till mig: ”snälla hjälp mig… låt mig inte dö.” Jag visste inte vad jag skulle göra annat än att hålla hans hand och be honom att inte oroa sig och att jag är vid hans sida.

Hela händelsen fick mig att må så dåligt. Jag ringde min chef Dr. Mohammed Alsousi och jag förklarade för honom vad som höll på att ske på sjukhuset. Några minuter senare kom han till sjukhuset. Medan vi stod tillsammans och väntade hörde jag att antalet dödsoffer ökat till 42 då ett bostadshus attackerats och 10 familjemedlemmar från Atallah familjen dödats i ett enda angrepp.

Till slut beslöt jag mig för att gå hem och vila då jag felaktigt tänkte att det var över. Motsatsen inträffade och angreppen mot civila på norra Gazaremsan eskalerade och antalet dödsoffer ökade dramatiskt.

Jag återvände till Al-Shifa Sjukhuset och väntade på samma plats och snart kom en vanlig personbil snabbt körandes in och alla började springa i tron om att bilen bar på de skadade, men det gjorde den inte. Tre kvinnor kom ut ur bilen gråtandes och sprang mot akutrummet skrikandes: “Jag vill se honom, jag vet att han är död!”

Uppenbarligen visste hon att hennes son var en utav dödsoffren inne i sjukhusets bårhus. Ingenting kan vara värre än känslan då du vet att ditt barn har dött.

Var tionde minut anlände en ambulans med döda kroppar och/eller skadade människor. Det som kändes mest ofattbart var att de flesta av dem var kvinnor och barn. Vid 10-tiden på kvällen, lokal tid, hade 62 Gaza bor utropats döda. 17 av dem var barn medan det dessutom fanns 200 skadade Gaza bor, varav ungefär 80 är i kritiskt tillstånd.

Dagen var trots allt inte över då Al-Shifa Sjukhuset ringde Islamic Relief för en akut vädjan och möte för att kunna hitta ett sätt att förse Intensivvårdsenheten (ICU) med fyra övervakningsapparater, kompresser och andra engångsvaror samt två ventilatorer då Intensiven var överfylld med skador som långt översteg sjukhusets kapacitet.

Jag återvände till sjukhuset för tredje gången på en och samma dag då Islamic Relief svarade på sjukhusets akuta vädjan efter medicinsk utrustning. Denna gång var jag tvungen att gå in till Intensiven för att dokumentera leveransen av apparaterna. Att gå in dit var en chock för mig då jag kunde se en massa folk med inget annat än lite hopp om att överleva. Ljudet av övervakningsapparaterna lät överallt. Det var en obeskrivlig syn.

Jag började ta bilder på en del av fallen. Den första på en ungdom som förlorat sitt ben, den andre en pojke täckt av bandage i ansiktet med en massa slangar och många fler fall.

Bland de övervakande ljuden, läkare och på gränsen till döda människor liggandes ner, la jag märke till en liten baby, 15 månader gammal från Abu Jarrbou’h familjen. Jag tittade på henne medan en läkare undersökte henne och jag kunde läsa av oskuldsfullheten på hennes ansikte. Jag frågade doktorn om hennes fall och han svarade att hon var i ett stabilt men kritiskt läge. Det var något som fäste mig vid detta lilla barn, kanske för att jag själv har ett barn i nästan samma ålder.

Tekniker var upptagna med att installera de nya övervakningsapparaterna och ventilatorerna donerade av Islamic Relief på Intensivvårdsenheten. Tio minuter senare hörde jag ett ljud. Läkarna sprang fram och tillbaka. De sprang mot den lilla flickan och tryckte konstant mot hennes bröst. Alarmet på övervakningsapparaten ljöd allt högre och lyste rött. Jag gick mot hennes säng och tittade närmare på henne. Med ett brustet hjärta frågade jag doktorn om hennes tillstånd medan en läkare ständigt upprepade på engelska ”no response!” Vid det tillfället bad jag Gud att hjälpa henne. Läkarna var fortfarande upptagna och jag hörde ena läkaren säga “det finns hopp.” Två minuter senare hade hennes läge stabiliserats och de sa att hon hade god chans att överleva. I den stunden kände jag mig både glad och ledsen. Glad att hon hade en chans att överleva men ledsen då jag ifrågasatte vad hon möjligen kan ha gjort för att förtjäna ett skott i huvudet?!

Jag återvände till teknikerna och stannade med dom i ungefär en kvart tills att dom hade installerat färdigt de nya maskinerna donerade av Islamic Relief. Jag ville att de snabbt skulle bli färdiga så att jag kunde återvända till den lilla flickan och ge henne en puss och en bön om bättre möjligheter i livet. Då jag gick mot henne var jag chockad att se läkarna avlägsna alla slangar ur hennes kropp då de vände sig mot mig och sa att hon just hade avlidit.

Jag kunde inte tro det. Jag tittade på doktorn utan att fråga honom något och han sa till mig: ”jag gjorde mitt bästa, med det här är Guds vilja.”

Med ett brutet hjärta återvände jag hem. Jag såg på min lilla son med tårar i ögonen, livrädd att han kanske står näst på tur…

Av: Mohammed Ali / IRPAL Media
Bilder: IRPAL